What is your biggest struggle with loving yourself.

Jag tror att det är svåraste med att älskar mig själv inte är något kroppsligt komplex, längre. Visst har en alltid fuldagar ibland när allt känns som misär, men i övrigt tror jag det har växt bort nu. Tack. Skönt.

Det som kan kännas jobbigt att tycka om med mig själv nu känns dock som svårare saker att växa ifrån. Det kan vara att jag ofta känner mig lat, feg och kanske framförallt alldeles för på människor jag tycker om. Men att jag sen tror att dom går och tycker att jag är jobbig, klängig och konstig men inte vågar säga nåt. Jag har väldigt mycket känslor i min kropp, och har inget problem att visa dom för dom flesta, men jag känner av att den andra personen kanske tar avstånd(behöver inte vara så egentligen, den kanske bara har mindre tid att höra av sig) eller pratar med mig mindre än vad jag vill prata med den. Då känner jag mig som en social heffaklump som naglat sig fast i någon som egentligen inte tycker om mig. Som att den ångrar lite att den blivit så nära kompis med mig typ och inte vet hur den får vårt förhållande att backa tillbaka några steg.

Så man kan väl säga att det är mina känslor som jag verkligen tycker om, och samtidigt inte. Att ha lätt för att älska är ju inget negativt egentligen, men eftersom att jag vet att mina känslor oftast kan vara för mycket för mig själv, så är jag försiktig med hur de kan påverka andra. Jag vet ju att det leder till att jag hör av mig mindre till personer jag faktiskt tycker väldigt mycket om, ifall jag inte får något gensvar tillbaka (och för att det inte alltid är min uppgift att höra av mig heller). Som att ge de som verkar behöva en paus från mig, paus från mig.

Gillar

Kommentarer