Högre än molnen

Han har breda axlar, mjuka läppar och fin nacke. Lockar som slingrar sig när han stryker håret bakom örat. Hans fingertoppar känns fortfarande i min nacke och luften känns som universum runt evigheten som om den alltid funnits där. Det är så svårt, men det har nästan gått ett år och jag trodde aldrig att allt detta skulle falla ihop till det som händer nu.
Vågorna utanför Östersund forsar lika stora som stöten bakom mitt hjärta. Ett stumt dunk dunk dunk. Som att något riktigt tungt och massivt släpps mellan mina skulderblad, när det egentligen är något som faller ner mot marken, träffar hjärtat som splittras i en explosion av ljusreflexer och strålar som skjuter ut så fort de får chansen att ta sig utanför kammarnas väggar. Som att det inte finns något stopp, och de vill faktiskt besöka hela världen med den där personen som sitter mitt i tornadons öga.
Han lägger sakta locken av hår tillrätta bakom örat igen. Och jag lägger min tumme precis bakom hans örsnibb, och tänker att fingeravtrycket nog bränns fast och alltid kommer finnas kvar. Litegrann iallafall.

Gillar

Kommentarer