112

Kärlek

Du ringde för att sen bli tyst i mitt öra. Bara dina andetag, in ut in ut. Jag trycker på playknappen igen och tänker på det du sa förut; jag vill bara vara nära nu. Tänker att du kanske gillar att höra mina andetag också, för tycker så mycket om dina.
Fortsätter se på filmen, det är en med Leonardo Dicaprio. En när han är ung, och så snurrigt vacker. Som du.
Det pirrar i mig och jag smakar återigen på orden i mina tankar. Hur skulle det egentligen vara att säga dom rakt ut? Kändes det såhär förra gången? Jag har ju bara sagt det en gång förut, är det här lika bra? Lika fint? Lika allt? Det är lika fast något helt annat.
Men det känns lika pressat och fastnålat att påbörja utandningen som jag tänker ska ta orden ut. Men det tar stopp, och stopp igen. Och jag tänker vad fasen, du har tänkt på det så länge nu, bara säg det! Vad är det värsta som kan hända? Och om det värsta skulle hända så skulle det här vara det som det känns som just nu. Det är ju faktiskt inte farligt heller egentligen.
Men det gick bra, och det är som att den hårt ihopdragna kragen äntligen släppt upp till lite lagom v-ringning. Så. Himla. Skönt.
Tack. Tack för att jag fick säga det. Tack mig för att du vågade. Shit, du vågade.

Gillar

Kommentarer